and we ride on horses made of sticks

det är intressant hur vi anser att vi är privata. vårat intima "jag" visar vi bara våra närmast kära. de som känner oss lika bra som vi känner oss själva. detta trots att vi kanske inte alltid berättar alla hemligheter för dem. skillnaden på en nära och en ytlig relation är känsligheten. hur mycket vi vågar dela med oss av, till vem. man säger att det kan ta månader, kanske år, att lära känna en människa. trots det betraktas det helt normalt att följa med en främmande utböling hem efter en krogvisit. sanningen är kanske tvistad, men den är den enda som stämmer. med andra ord kan fler personer ha sett dig naken, ditt riktigt intima du, än individer du kan räkna till dina närmast anhöriga. så, vi är alltså rädda att blotta våra personligheter, medan att klä av sig inför en tidigare okänd känns mer bekvämt. har vi kommit till ett slags någonstans, där våra kroppar inte har lika stort värde som våra karaktärer, identiteten som präglar vår profil? eller, handlar det bara om att utöva våra behov? och i så fall, litar vi då på att dessa obekanta själarna kan ta itu med dessa på ett rättvist sätt?