äta upp mina egna ord

jag undrar om det finns en maximal gräns social kompetens varje människa ges. i snitt, per dag (och varje dag, förstås). för, innan och efter jobbet har jag aldrig någon som helst lust att vara trevlig längre. jag orkar liksom inte. efter mina varje arbetsdags timmar av artighet så är jag slutkörd. jag orkar knappast prata i telefon, jag orkar inte umgås men framförallt orkar jag inte prata med okända eller bekanta. typ, på pendeltåget. så, den biten sköter annie åt mig. hon är den trevliga, jag är den...trötta. vi kan låtsas att det är hennes ansvar i vårat samboliv. haha. men faktiskt. idag åkte jag samma tåg hem som en äldre dam som vi (tyvärr) ofta hamnar i samma vagn som. hon är en gnällig jävel som inte verkar ha någon livsglädje. hon hamnade bredvid mig, och blev trött på att min telefon ringde. som jag inte ens svarade i*. som jag har hört henne säga till andra förut så tycker hon att det är jobbigt med människor som måste prata i telefon i andras närhet. då slängde hon ur sig någon kommentar och reste sig. idag sa jag emot. jag bad henne sluta åka kommunalt och hädanefter sluta förstöra andras dagar. punkt. den dagen hon kommer in och skall handla av mig så anar jag att jag får äta upp mina egna ord, men tills dess är jag ganska nöjd. ikväll blir det storkok och hårfärgning. hej

*host, för att jag inte orkade.