det kommer aldrig någonsin vara perfekt där, men det är där jag kommer ifrån

det finns så mycket skit man kan säga om gotland. inavel, alla känner alla: "det du inte vet om dig själv, vet någon annan", svårt att ta sig, inskränkt, trångt etcetc. det insåg jag redan som femtonåring. eller snarare var jag redan då trött på det, så jag flydde (åtminstone höst och vinter, för jag har trots allt spenderat varenda sommar sen dess där nere). men, jag har insett hur mycket jag faktiskt älskar min lilla ö. hur mycket jag trivs med att hälsa på var femte person, att man skulle kunna gå ut utan sällskap- för man träffar ändå alla man känner ute. jag känner mig så hemma på gotland. den lilla gemenskapen som finns. jag kan inte föreställa mig hur det är att växa upp i en storstad och känna anonymiteten bland alla människor. det är för stort för mig. jag är nog ännu inte redo att tillbringa varenda dag av mina år där nere, men det kommer. mina barn skall växa upp på gotland. punkt slut. kan inte min blivande man vänja sig vid den tanken så får han stå över mig med. "det kommer aldrig någonsin vara perfekt här, men det är där jag kommer ifrån".