i had a dream i stood beneath an orange sky

ibland när jag ligger mitt i natten och inte kan sova brukar jag tänka på min egen begravning. hur gammal jag är när jag ligger där, och vilka som skulle komma? hur dog jag, och försökte någon göra något åt det? fanns det något att göra? vilka mörka tankar, kanske, men egentligen tänker vi nog alla på det mer eller mindre. att jag tänker på döden innebär inte att jag finner mig i ett deprimerat tillstånd. det betyder heller inte att jag längtar efter den stunden. jag säger bara att det händer, att jag tänker på det. tänk om jag dog imorgon. blev påkörd av en bil eller drunknade. det är ju inte omöjligt precis. hur skulle reaktionerna hos personer runt omkring mig se ut? hur många hade påverkats av min bortgång? jag kommer ihåg när jag var liten och första gången (jag kan minnas) verkligen satte mig in i tanken att jag kunde vara död. jag tänkte på hur mina föräldrars liv skulle se ut utan mig. i princip tänkte jag på deras normala vardag, fast att jag inte fanns med någonstans i bilden. varje gång jag såg mig själv raderade jag henne (mig) och försökte se hur de agerade. utan mig. hur sorgligt låter inte det egentligen? en sexårig flicka som evaluerar sitt eget liv, utan sig själv. faktum är att jag var så otroligt nyfiken när jag var liten, att det nästan förvånar mig att jag inte tog mitt eget liv bara för att se vad som kom därefter. alltså inte alls för att jag inte ville leva, utan bara på grund av min nyfikenhet. förra året fick jag veta att jag egentligen skulle ha haft en tvilling. en andra del av mig. tänk om det var hon eller han som hade levt istället, och inte jag? jag kan ju verkligen fortsätta spinna på i evighet. och inte för att det finns någon poäng med det här inlägget, men jag ville bara säga det. att jag tänker på det ibland. jag är inte patologisk för det,