igår var första gången sen jag kom hem från ghana som jag verkligen fick prata igenom med någon om min resa. någon som förstår någorlunda. någon som själv har upplevt och sett. sandra och jag satt en lång tid och delade minnen och tankar. glada och hemska. det var obeskrivligt skönt och jag hoppas att vi tar en lång fika någon dag och fortsätter. jag tänkte i alla fall försöka att beskriva ett speciellt minne jag har, som gör mig blöt i ögat varje gång jag tänker på det.
i believe i can, i believe i will, i believe i know my dreams are real, i believe i can, i believe i will, i believe i'll grow real soon, and that is what i do believe
en dag när jag kom till min skola visade det sig att jag var enda läraren där. vart de andra höll hus vet jag inte, ibland dyker de helt enkelt inte upp. normalt undervisade jag klass sex, men den här dagen sprang ytterligare fem klasser omkring i byggnaden utan någon aning om vart de skulle ta sig till. därmed tryckte jag in alla 150 ungar i mitt klassrum där de fick sitta på bänkar och golv för att få plats. jag frågade om vi skulle ha en musiklektion. "yes ma'am" som de säger varje gång man föreslår något, i vetskap om att man blir slagen om man nekar ett erbjudande, svarade de. jag frågade vad vi skulle göra. inget svar. jag bad några av killarna längst fram trumma på bänken för mig, så som de gör när man spelar afrotrummor. sen bar det av. jag skrev upp refrängen till soundtracket i filmen honey och gick igenom den ett tjugotal gånger innan vi vågade oss på att sjunga. första gången gick sådär. andra halvbra. men ungefär tionde gången så kunde de inte sitta still längre. jag stod och klappade längst fram och skrek hur duktiga dem var, och de började släppa. plötsligt har jag en ring runt mig av glada leenden, skratt, och lycka. det var det finaste jag någonsin sett. ett otroligt glädjerus som om de för första gången kände en slags frihet. vi fortsatte sjunga hela dagen, och efter den dagen när jag var på väg någonstans utanför huset kunde jag höra någon av mina elever sjunga på den texten när jag gick förbi.
Prenumerera på:
Kommentarer till inlägget (Atom)
Blödig som jag är sitter jag nu här på jobbet och är tårögd :)
SvaraRaderaVilken upplevelse!
Kan du inte skriva mer om din resa? Det är fantastiskt roligt samt inspirerande att läsa!
SvaraRadera