kärleken är inte värd att förlora sina vänner för

jag har varit i ett fast förhållande i ett år nu. mitt första riktiga förhållande. min första stabila kärleksrelation. hade någon frågat mig för ett och ett halvt år sen så hade mitt liv sett helt annorlunda ut. hundra procent annorlunda. jag har lärt känna nya sidor av mig själv, och av mina vänner. det är konstigt, för egentligen.. är kärleken från en man/kvinna så stark att man glömmer den kärlek man fått av sina vänner under alla år, eller är kärleken helt enkelt blind? jag tackar för att jag inte förlorat några av mina vänner pga. mitt relationsstatus. jag säger inte att jag inte varit påväg i den riktningen, men jag tackar att jag aldrig trillade dit. jag lovade mig själv att aldrig bli den där typiska flickvännen som sätter sin pojkväns behov framför allt annat. inklusive sig själv. - det är nog lättare att säga, innan man hamnat i en situation där det faktiskt är möjligt med tanke på alla känslor. jag kan fortfarande säga att jag aldrig blivit den flickvännen rakt igenom, men jag har ändrat mig. sett nya perspektiv. utvecklats, vuxit. jag ångrar ingenting, för i slutändan så handlar det om min egen lycka. och det är den jag ständigt försöker att åstadkomma. jag tycker att jag har lyckats ganska bra: jag har fortfarande mitt livs kvinna kvar i mitt liv samtidigt som jag fått många nya hjärtan att ta hand om, och samtidigt som jag vårdar min kärlek med alexander. fan vad jag svamlar. det jag egentligen vill få fram är att man aldrig får glömma bort sina vänner när man ingår en ny relation. man måste ta hand om dem lika mycket som sin kärlek. det är trots allt vännerna man vill ska vara kvar, när kärleken inte är där längre. men ibland behöver man nog en påminnelse, för att inte se blint. för jag tror att kärleken gör en blind, men den är knappast värd att förlora sina vänner för. jag har två bästa vänner. en som jag känt länge, och som har vuxit mer och mer i mina ögon, för varje dag. hon är den jag kallar kvinnan i mitt liv, den som känner mig bättre än någon annan och den jag vågar visa alla mina sidor för utan att skämmas. henne älskar jag på djupet, och är jag aldrig beredd att förlora. hon heter annie hagman, och är värd allt jag kan ge henne. den andre har jag lärt känna på en kort tid, men hon ger mig en ständig glädje som jag inte vill vara utan. elin pettersson. jag hoppas på många många fler år tillsammans med dem båda, för dem har en otrolig betydelse för mig. ni är de riktiga vännerna för mig, de ultimata. jag är glad att jag lyckats kompromissa så pass bra att det funkat i alla mina relationer. med mina vänner, och med alexander. jag klarar mig inte utan er alla.